Lite ombyte är trevligt. Den senaste tiden har präglats av
skolutvecklingsprojekt och konferenser som varit kopplade mer till skolvärlden
än till forskarvärlden. Det var därför väldigt trevligt att snubbla in i
forskarvärlden igen i och med det arbete som började med att min handledare på
lic-avhandlingen, Mona Holmqvist, ville ha hjälp med lite empiri till en
studie. Hur uppfattar elever begreppet lärande? Det kan måhända se ut som en
fråga med begränsad bäring; varför är det intressant att veta? Är det inte
bättre att fråga dem hur de ser på att läsa, eller att addera, eller något
annat lite mer tydligt kopplat till praktiken i skolan? Tanken med den
föreliggande frågan är dock att analysera samma data med två metoder,
variationsteori och fenomenografi, för att därmed se hur dessa två kan samverka
och berika varandra.

Det var således en glad överraskning när Mona en dag mailade
för att berätta: 1. att jag gärna fick vara med mer i forskningsprojektet (mer
än att bara bidra med insamlingen av empiri) och 2. att abstract skulle skickas
till EARLI SIG9-konferensen i Birmingham. Det vill säga en vetenskaplig
konferens inriktad mot fenomenografi och variationsteori.

Så, här är jag nu. I Birmingham, med konferensen bakom mig
och nya intryck. Vad tar man med sig då? För det första är det stimulerande att
åter vara i en miljö där man inte drar sig för att borra rejält djupt i teoridiskussioner.
Det är även lite kul att vara på en sådan konferens när man inte lite lätt
stammande drar preliminära resultat med en ofärdig analys där man försöker göra
något oerhört originellt, men mest förvirrar sig själv och åhörarna. Det vill
säga när man är doktorand. Nu är väl jag för all del bara licentiat, men jag
behöver inte alls prestera ny forskning på samma vis och jag känner så mycket
igen mig i de doktorander som gör sessionsbidrag där de inte riktigt klarar av
att hålla ihop trådarna. Slutligen är det kul att vara lärare på en konferens
av detta slag och kunna relatera till elever och klassrum med ett
förstapersonsperspektiv. Inte ur ett observerande perspektiv.

Ett exempel på lärarperspektivet, och hur det faktiskt
berikas av forskarögat. I en keynote visades ett exempel från en norsk lektion.
Eleverna hade läst en novell och skulle berätta om sina tankar. De började lite
trevande och sade saker som ”spännande”, ”kul” och något annat allmänt. Sedan
kom två intressanta delar. En kniv var tydligen inblandad (nej, det var ingen
Hassan-sketch) för den nämndes några gånger sade eleverna och spänningen stegrades
på något annat sätt också. Här kände jag spontant som svensklärare att läraren
måste fortsätta och nysta i diskussionen; varför nämns kniven? hur stegras
spänningen? Med ett variationsteoretiskt perspektiv skulle man säga att här
öppnas två dimensioner av variation som skulle kunna göra det möjligt för
eleverna att urskilja två kritiska aspekter av lärandeobjektet ”novellanalys”.
Varför nämns kniven? Kommer den till användning? Generalisera med Tjechovs
gevär. Jämför med Strindbergs detaljer i Ett halvt ark papper. På samma sätt
skulle man vilja jämföra med klassiska modeller av dramaturgi. Hur brukar en
novell byggas upp? Är denna likadan? Vad skiljer sig åt?

Det var trevligt att träffa gamla bekanta från
forskarskoletiden också och det blev uppenbart mot slutet att detta är en
oerhört speciell miljö att befinna sig i. När vi vid sista dagens lunch pratade om
vad andra från forskarskolan gjorde nu, och varför de fortsatt forska eller
inte illustrerades detta med extremt genrespecifika skämt. ”Nej, han har nog inte
urskiljt de kritiska aspekterna av det intressanta med att disputera” hette det
när man ville förklara varför någon inte vill fortsätta mot doktor. Att över
huvud taget dra ett skämt som detta är allvarligt. Riktigt illa är att samtliga
vid bordet skrattade. Tur att det är svenska med 8a klockan 8.20 imorgon.